brevtillminkarason

Jag uppfattar ju, som jag tidigare skrivit, mamman som sjuk. Det svåra är att bevisa det.

Ofta låter hennes argument förnuftiga och rimliga – även om de ibland är helt bisarra och förvrängda i hennes fantasi. I hennes värld finns bara hon. I hennes värld är det hon tycker och säger sanningen.

 

Jag tror jag vet var det sjuka härstammar ifrån.

 

Mamman har en i alla fall enligt min mening osund relation med sin mamma. De pratar cirka 25-30 gånger per dag i telefon. Mest skvaller och skitsnack, har jag hört. Vem som legat med vem och vilket elände som drabbat vem.

 

Visst kan man vara bra kompis med sina föräldrar. Men jag tror att mamman, och pappan för den delen, göder det sjuka – är nog roten till det på något konstigt sätt.

 

Mamman berättade en gång i tiden när vi började träffas att hennes pappa var ond. Hon brast ut i gråt och menade att pappan mobbat henne sedan hon var liten. Att hon kallat henne för tjock och var allmänt elak och ond.

 

Hon berättade också att hennes pappa haft älskarinnor när hon varit liten. Att han träffat dem hemma hos sin mamma – alltså mammans farmor, med hennes goda vilja. Först efter konfrontationen och rejält med bråk kunde mamman tillgodogöra sig en solidarisk bodelning av skogsfastigheterna (ca 6000 hektar om jag inte missminner mig) värda närmare 20 miljoner kronor vid en eventuell separation.

 

Ofta är mormodern hätsk mot män. Anklagar för griserier och så vidare. Bitterheten smittar nog av sig. Och vice versa. Lika barn leka bäst. Mor och dotter. Mot världen. Tänker jag.

 

Kan inte sluta undra över var det sjuka började. När och hur fröet såddes. Jag tror att det jag precis skrivit om har något med det att göra. Men.. ska inte älta eller fundera för mycket över det här. Tjänar ingenting till.

 

Det viktiga är ju att ha plan och vara konsekvent och säkra umgänget med sonen. Minimera mammans möjlighet att sabotera och sätta käppar i vårt umgänge.