brevtillminkarason

Hej käre son,
så har det hänt igen. Du och jag har inte talats vid på en vecka. Du skulle kommit till Stockholm nu i veckan - men din mamma vägrar att åka ner med dig. Saknar dig! Kramar!

Svårt att låta bli att bli tårögd och vilja krama sitt/sina barn hårt när man lyssnar på den här.
Oscar Danielson – Besvärjelse [Vi kommer älska dig då] - Demo

Julen med dig min son var fantastisk.

Din mamma dök upp i tid. Strulade inte, höll sig till avtalet - trots att hon innan försökte få saker och ting ur spel genom "psykologiskt spel" genom att exempelvis få gråtutbrott om hur hemskt det ska bli att fira jul ensam, och så vidare.

Vi hade en fantastisk vecka tillsammans. Vi åkte till Örebro och Värmland och firade hos din faster och farmor. Du lekte med din kusin Otto, skottade snö med din farmor, vi hälsade på din farfars grav och hade det allmänt fint och bra. Sen åkte vi tillbaka till Stockholm och hängde där ett par dagar innan det var dags för dig att åka hem.

Vill rikta ett stort tack till min mamma, min syster och deras familjer.

/M.


PS. Bifogar bild på när du och din farmor skottar snö. DS.

- Ja, Lena Fredkvist, Familjerätten.

- Hej, jag heter XX och ringer med anledning av, ja, ett sannolikt kommande umgängessabotage. Har du tid ett par minuter?

- Jaha, ja, berätta så kanske jag har det.

- Så här ligger det till. Jag har delad vårnad om vår son, och domslut på umgänget och ska ha sonen över julen men jag tror och misstänker att mamman kommer att strunta i det. Så jag skulle vilja ha hjälp, och någon att prata med om det här. Hur jag ska göra för att bemöta det - säkerställa så att vår son får umgås med sin pappa enligt det överenskomna umgänget.

– Varför skulle hon göra det för?

- För att hon har gjort det förut och jag har en känsla och indicier på att hon kommer att göra det. Jag skulle vilja ha hjälp med handräckning eller vad det kallas.

– Det kan vi inte hjälpa till med. Då måste du vända dig till domstolen. Men jag föreslår att du först pratar med ditt ombud du hade vi själva förhandlingen i Tingsrätten.

– Men det kostar ju massor med pengar och jag vill inte gå den vägen nu. Vi har hyfsad dialog och så nu. Jag vill prata med någon hos er om detta. Hur jag kan göra för att säkerställa umgänget och så.

– Men det kanske räcker med att du pratar en timme med ditt ombud. Då blir det inte så mycket pengar.

– Men jag vill ju inte det. Utan ha hjälp från er. Jag vill inte koppla in advokater igen.

– Men vi inte hjälpa dig med. Det vi kan göra är att hjälpa er ha ett samarbetssamtal. Men det måste vara frivilligt. Vill hon det?

– Det vet jag inte än. Men det vore ju bra. Det skulle vara bra - för hon bråkar om att överenskommelsen inte är okej, inte funkar för henne.

- Men hon måste vilja.

– Men om hon inte vill då… (vilket är troligt eftersom hon är bordeline-case som är rädd att myndighetsfolket ska se det sjuka, tänker jag)

– Nä, då kan vi inte hjälpa till.

– Ok… Hmm... Så ni kan inte hjälpa mig på något sätt?

– (Tystnad) Nej. Du borde prata med ditt ombud.



Nu kan jag ju vidta från myndigheten föreslagen åtgärd eftersom jag har pengar. Men tänk om jag varit en fattig arbetslös pappa. Helt jävla hjälplös man hade varit.

Har precis hämtat upp dig käre son. Och vi åt kvällsmacka och läste lite böcker.

Du var extremt kärleksfull och kramig när vi träffades.

Vi har bytt minst 20 fraser med spontana kärleksfulla yttringar. Här är ett axplock av dina fina ord till mig.
"Mysigt att vara hos dig pappa"
"Pappa, jag har saknat sig".
"Jag älskar dig"
"Kram och puss"


Du ligger i din säng och snusar ganska högljutt. Sjukt mysigt.

/Pappa.

Det som precis hände dig min son händer också tusentals andra barn varje år.

"I Sverige förs varje dag i snitt minst tre barn bort av en förälder som polisanmäls. Men ytterst få fall leder till åtal. Det är nästan bara då ena föräldern tar barnet och åker utomlands som händelsen får polis och åklagare att agera."

En bra artikel i Sveriges största dagstidning finns att läsa här.

Hej igen min son.

Här är ett väldigt intressant tv-inslag. Michael Alonso, ordförande Pappa-Barn, och Barnombudsmannen diskuterar bortförande av barn. Du blev faktiskt också bortförd. 90 mil.

Se tv-inslaget här.

kram pappa

Vill bara du ska veta det käre son.

Kramar från pappa

Jag vill bara skriva ÄNTLIGEN en gång till. Gud så skönt.

Och så kan jag berätta att här uppe i hillbilly-land skryter gänget som ska på charterresa om vem som har bäst björn-jakthund. Björnjakt är tydligen det nya heta. Och folk är fortfarande korta, tjocka och ganska gamla.

I många månader har det funkat ganska bra i dialogen med mamman till min son. Nu häromdagen fick hon verkligen frispel och sprutade ut ångest och anklagelser om jag var en dålig pappa - utan några som helst egentligen konkreta exempel. Likt en vårflod öste hon ut allt vad hon orkade.

Antagligen var det något annat som spökade - pengarproblem troligtvis, i kombination med ett uppdämt behov av att känslor i det inre. Kanske det faktum att hon inte fick köpa Alli på Apoteket och måste fortsätta kämpa mot sin övervikt utan hjälpmedel. Någon form av oro bär stackarn på i alla fall.

Tyvärr lyckades hon göra mig förbannad genom att slå brett, hårt och skoningslöst i ögonblick när jag var oförberedd. Behåller dock lugnet och svarade precis med följande mail.

"Hej, alltså, jag förstår inte varför du sänker mig som pappa hela tiden? Snälla, sluta upp med det. Jag är en superpappa när jag är med XXX. Du måste ge oss utrymme och möjlighet att få tid tillsammans. Det ger du inte idag.

I stora drag tolkar jag ditt budskap nedan som "spela på min villkor, eller så får du det svårt med umgänget till XXXX". Det är lite skrämmande - och så gör inte en bra och godhjärtad förälder. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar lika mycket. Tänk att en dag kommer XXXX att fråga; "Varför fick jag inte vara med pappa, mamma?" Vad svarar du då?

mvh
XXXXX"

Är i norrland. Det är massor med snö kvar här. I Stockholm har den smält undan ganska rejält.

Nu har vi en härlig vecka tillsammans.

Kram pappa.

Hej kära son,
jag ska berätta något för dig - som kan tyckas vara svårt och lite konstigt och, ja, lite osannolikt kanske.

Alla människor har en själ som är odödlig - den lever vidare när kropp dör. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men jag är ganska övertygad om att det är så. På din mormors sida är det väldigt många som har bra "kontakt" med andevärlden. De känner på sig saker, får meddelanden, upplever närvaro av andar och själar som vill meddela sig av en eller annan anledning. Jag har fått under årens lopp höra om dessa händelser, om andarnas närvaro och hur de meddelar sig.

Jag, din pappa, är ju ingenjör och väldigt vetenskapligt orienterad, men jag är faktiskt väldigt övertygad om att det finns en andevärld parallellt med "vår verklighet". Dels med anledning av, bland annat med anledning av vad din farmor varit med om (och din farfar bekräftat att fysiska händelser ägt rum, som lampor börjat snurra och temperaturen snabbt gått ner) men också för att jag själv varit med om en del saker. Senast häromdagen då din farfar kom för att hälsa.

Jag satt och åt lunch med en av din farfars affärsbekanta i den lilla orten där farfar bodde och där jag växte upp. Plötsligt så fick jag för mig att prata lite om begravningen, hur fin den varit och vilka som varit där - jag sa att det var härligt att så många kommit, att min pappa hade så många vänner som månade om honom. Precis då, när jag sagt det, kände jag en hand på min axel, som om någon stod bakom mig och ville mig något. Jag kände närvaro, energi, men det kunde omöjligt vara någon bakom mig eftersom jag satt med ryggen på en vägg. Sen kände jag lugn och harmoni, och det började plötsligt gå upp för mig vem som varit på besök.

Det här händer nästan alla som förlorar en närstående person. Strax efter bortgången så tar personen farväl från sina nära och kära genom att besöka dem. Din farmor hade samma upplevelse som jag häromdagen.

Det kan ju tyckas lite skrämmande, men är det inte det minsta. Och det härliga är ju att man får veta att personen har det bra (på andra sidan).

Saknar dig massor! Ska bli skönt att ses i veckan.

Kramar pappa


Ps. Bifogar en bild på hur man ofta klär sig när man går på begravning. Svart kostym, vit skjorta, vit slips (när man är släkt med personen som går bort.) Ds

Hej kära son,
när en människa dör så begraver man personen. I torsdags begravdes din farfar. Så här såg det ut då.


Kistan i kyrkan. Det var cirka 100 personer där - och även kommunalrådet var där för din farfar var en viktig person för kommunens näringsliv. Många hade också skickat blommor till begravningen.


Din farfars bröder, son, systerson och din fasters man bar kistan till graven.


Graven med alla blommorna.

Hej kära son,
din farfar har väldigt plötsligt och oväntat gått bort. Han blev bara 56 år.

Det här är en av de sista bilderna som är tagna på er tillsammans. Vi var på väg till badstranden i Sickla sjö där vi badade och åt glass.

Det är synd att ni inte hann träffas mer. Förhoppningsvis har du ändå några fina minnen från honom. Ska skriva ut några riktigt bra bilder på när ni två är tillsammans och rama in och ge till dig. Bilder på när ni leker med presenter han gett till dig och från badstranden.

Begravningen är på torsdag, men du kommer inte att närvara. Din mamma är lite stökig igen. Att du fortfarande för liten för begravning håller jag med om - men att hon fortsätter att förstöra för vår relation och vårt umgänge är helt ofattbart.

Älskar dig!

kramar
/Pappa

Vi har haft strålande fantastiska mysiga dagar käre son. I badhuset, ute i snön och så vidare. Längtar till nästa gång.
Kramar från din pappa

Hej kära son, det är söndag eftermiddag och vi har pratats vid via skype för inte så länge sedan. På ditt initiativ igen. Blir sjukt varm i hjärtat varje du hör av dig och vill prata med mig.

På torsdag åker jag upp till dig. Längar massor.

Kram pappa

Idag ringde du till pappa och sa att du ville prata via datorn. Det gjorde vi. Du visade 10 bilar och vi pratade om att du var lite sjuk och "kräkits i karet" (badkaret).

Publicerar en bild på när hänger i pulkabacken under nyårshelgen.

Fem fantastiska dagar har vi haft tillsammans käre son.

Åkt pulka, lagat pannkakor, öppnat paket, byggt med lego, byggt tågbanor, tittat på "Affons" och mycket, mycket mer.
Om två och en halv vecka ses vi igen.

Du börjar förstå allt mer. När du skulle åka tillbaka upp till norrbotten sa du:
"Åka planen imorgon. Pappa borta. Ledsen."

Sen gav du pappa en kram. Svårt att låta bli att gråta då.

Har precis kommit tillbaka efter fyra dagar i Norrbotten. Smärtsamt avsked som vanligt.

"Nu ska jag, pappa, åka hem till Stockholm. Jag vill ge dig en stor kram och en puss."

"Nä, pappa…stanna kvar"

"Nej, jag måste åka nu. Men vi ses snart igen. Du kommer ner till Stockholm snart, efter att tomten har varit här."

"Nej, XXX åka med nu. Jag föja med. Åka med pappa hem till Sockholm"

Huh, man blir alldeles tårögd.


Såg för övrigt en flick på 6-7 år med skylt runt halsen som åkte med på planet. Hon såg ut att få bra hjälp och assistans.