Alltså...
Och så kan jag berätta att här uppe i hillbilly-land skryter gänget som ska på charterresa om vem som har bäst björn-jakthund. Björnjakt är tydligen det nya heta. Och folk är fortfarande korta, tjocka och ganska gamla.
Äntligen...
”Du måste lita på mig!” utbrast mamman häromdagen. Strax innan hon stövlat hem – i umgängesskiftet med den nye pojkvännen i hälarna. Utan förvarning. Utan en indikation. Trots att vi pratat om att ha en helt annan plan när det kommer till introduktion av ny livspartner.
Om jag hade gjort det mot henne när jag hade en relation tidigare – och det kunde har varit aktuellt hade hon freakat ut så det varit läte att ringa psykakuten. Tro mig!
Tack och lov är jag ganska cool, måste jag faktiskt påstå, och stark i nerverna och duktig på att hantera nya situationer. Och han var trevlig – och det är så förbannat skönt att hon har någon annan att projicera sin ångest, rädsla och ja, allt på.
Hon förklarade sitt brutalt respektlösa beteende med att det kändes så bra. Vilket är väldigt typiskt för henne och hennes sjukdom – kan inte sätta sig in i en annan persons verklighet/känsla. Utan den enda gällande verkligheten är den känslobild som hennes inre speglar.
Äntligen behöver jag inte längre klä skott för den psyksjukes ammunition och det verkar - tack och lov - att min son inte heller behöver göra det.
