brevtillminkarason

Idag är den svår. Tänker på dig. Fick din mammas svar och respons på min stämningsansökan om vårdnad och umgänge idag.

Hon kräver egen vårdnad av dig. Och anklagar mig för att inte bry mig om dig - och motarbeta själva vårdnaden.
Hon hänvisar till kontinuitetsprincipen - att du ska fortsätta bo och vårdas henne då så har varit fallet ett tag. Hon tog dig till Norrland utan min tillåtelse eller överenskommelse. Och hon hade för avsikt att komma tillbaka. Så blev det inte.

Hon tillät mig inte ens att få vara pappaledig.

Älskar dig min son! Och saknar dig.

Jag är fortfarande darrig efter eftermiddagens upplevelse. Har upplevt det otäcka några gånger tidigare - bland annat i somras - men det här tog verkligen priset.

Det hela började med att mamman vid halv tre tiden fick ett samtal från socialförvaltningen som ville göra en hemutredning (antagligen inför det interimiska beslutet och första mötet i rätten den 3:e mars). Hon måste upplevt det hela som väldigt kränkande och överraskande - för efter samtalet bröt hon ihop och skrek åt mig att ta med sonen till ett annat rum, att hon ville vara ensam. Så gjorde jag - och stängde dörren till sonens rum. Efter 20 sekunder sliter hon upp dörren och skriker att "Du ska fan inte stänga in dig med mitt barn". Därefter hör jag hur hon ringer sin mamma och gråter.

Efter 20 minuter dyker sonens mormor upp. (Det har hon gjort vid andra tillfällen då hennes dotter tyckt att det har varit jobbigt.)

Jag känner hur stämningen i lägenheten blir tjock och tung - så att det nästan går att skära ut "ångestkuber" ur luften.

Efter 10-15 minuters lek springer sonen in i köket där mormodern börjat baka bröd. Illa valt tillfälle tycker jag då hon och jycken hon tagit med sig drar uppmärksamhet och fokus från min och sonens lilla tid vi har. Men antagligen strategiskt - och en form av "säkerhet" och trygghet för mamman som så klart klandrar mig för sitt illamående.

Jag följer efter sonen in i köket och utsätts för åtskilliga frågor från mormorn.

"Varför har du gått till tinget?"
"Är det inte bättre att satsa pengarna på sonens utbildning?"
"Varför gör du det så omöjligt?"
Och så vidare...

Jag svarar att jag agerar så som jag anser bäst för att säkerställa min och sonens relation. Att de tidigare förhandlingarna har varit fruktlösa och faktiskt lett till att jag gång på gång blivit erbjuden sämre villkor, att kompromiss-viljan har varit noll - vilket på hon då menar att allt går att lösa med förhandling och samtal och jag menar att den tyvärr inte går att göra. Då börjar hon höja rösten. Jag ber att inte ha samtalet med tanke på att sonen står vid mina ben och vill upp i famnen.

Mormodern höjer rösten och fortsätter med anklagelser och frågor - varpå jag ber att inte ha samtalet med tanke på att sonen är närvarande. När hon inte slutar tar jag upp min mobiltelefon och säger att nu spelar jag in den här konversationen. Då blir det tyst... och jag går ut i vardagsrummet varpå mormorn följer efter undrar varför jag spelar in och frågar exempelvis varför inte farmorn bryr sig om sonen - och jag säger att hon visst gör det, men att mamman, vilket är sant, inte behagar att svara i telefon när farmor dagligen försökt ringa och tala med sin sonson.

Samtalet ebbar ut - och jag hör dem samtala i köket.

"Vi säger att han hotar oss" säger bland annat mormorn som också ringer för att kontrollera om det är olagligt att spela in samtal.

Lite senare säger hon:  "Du kommer hit och breder ut dig och tror att vi är din personal och ditt tjänstefolk"
Svarar: "Nope, jag är här för att umgås med din son"

Har skickat sms för att fråga hur hon egentligen tänker - eftersom mamman inte låter mig ha sonen själv.


Det känns verkligen, verkligen hemskt att min son måste uppleva detta. Jag kan ta det - men han, en lite kille på 1,5 år, har svårt att värja sig.

Hej min son,
idag har vi:
- Tagit tempen och tagit aldevon-sopp.
- Lekt med brandbilen jag tog med till dig från Stockholm.
- Lekt kurragömma med mobiltelefoner (ett sätt att lära dig prata i mobiltelefon och koppla min röst till mitt utseende). Det går ut på att jag ringer upp en av mobilerna som du får och sen så går jag och gömmer mig och du letar och jag ger ledtrådar.) Definitivt en favoritlek tycker du.
- Läst 6-7 böcker.

Sedan var det dags för mig att åka tillbaka. Du gav mig världens största krav och gav mig minst 10 pussar genom gallret. Nu vet jag inte när vi ses nästa gång. Din mamma berättade att hon inte kommer att ta med dig till Stockholm den 3 mars då det är första förhandling i tingsrätten. Det kan komma att dröja.

/M.

Shit. Idag gjorde det verkligen ont att lämna dig och gå till vandrarhemmet / hotellet jag bor på när jag är uppe och hälsar på dig.

Du var väldigt pappig - och ville sitta i famnen och kramas. Och du gav mig en puss genom grinden som ska se till att du att du inte trillar i trappan. Sen satte du du dig på golvet och tittade på mig och gjorde alla möjliga tricks för att visa hur duktig du är, liksom för att jag inte skulle lämna dig. Det fanns en sorg i dina ögon.

Jag sa: Jag kommer i morgon bitti. Så tidigt jag får och kan, min älskade son.

Nu sitter jag på mitt rum och fäller några tårar. Jag kommer i morgon. Så tidigt jag kan.

Hej,
sitter på samma kafé igen. Mamman ville ha en paus - och det var nog dags för hon var otrevlig som få.
La sig i hela tiden och insinuerade otrevligheter  - till den grad att min son reagerade och började skrika åt mig också.

Det finns ett fenomen som kallas PAS. Huruvida det är tillämpbart i det här fallet lämnar jag över till expertis. Men det känns inte helt främmande i såna här lägen.

Denna blogg består av brev till min son - och jag har beslutat att han så småningom ska få läsa en del texter om det verkar rimligt och vettigt.

Jag kommer dock också, har jag nu bestämt, att dokumentera de otrevligheter som mamman skapar. Dessa kommer jag inte att låta honom läsa. Vidare kommer jag också att berätta om själva tvist-processen från svenska rättsväsendet.

Just nu är jag arg och irriterad. Bland annat för att:
- Mamman (som brukligt) rättar mig i allt jag gör med sonen.
- Mamman brutalt sparkade bort mig från sängen när jag satte mig på ena ändenför att fixa något åt sonen.
- Knappt ger mig och sonen någon egentid. Exempelvis Inte tillåter att sonen och jag får gå ut på egen promenad.
- Ringer sin mamma och högt och tydligt pratar skit om mig (så jag hör) och förvånande nog hittar på (vårdnadsmässiga felaktiga) saker som jag har gjort när jag varit där på förmiddagen.
- Säger saker som "Du vet väl om att du riskerar att förlora allt det du har i Tingsrätten va?" (Vilket är bullshit eftersom jag inte har något att förlora)

Är nu mindre irriterad när jag fått ner dessa saker på pränt.

Nu är det dags att gå och tillbringa eftermiddagen med den fantastiska sonen. Here I come.

Har förflutit sedan jag kom upp hit. Du kände igen mig direkt och gav mig 5 stora kramar på 3 minuter. Och tiden vi tillbringat tillsammans har varit fantastisk.

Vi har:
- Läst 7-8 böcker och 2-3 av dina favoriter hela tre, fyra gånger.
- Badat i badhuset.
- Lekt med bilarna.
Och mycket, mycket mer.

Vi har ungefär 2,5 halv dag kvar innan jag måste åka tillbaka till Stockholm.

Idag ska jag laga middag till oss två - och så ska vi ut och leka i snön. Du är lite kinkig med maten nu - så jag ska verkligen anstränga mig så att det blir gott.

Just nu sitter jag på en restaurang och äter lunch. Du sover middag och vaknar om ungefär 30 minuter.


Vill också skriva att jag verkligen hoppas att du inte märker av den spänning som finns melllan dig och din mamma just nu.
Jag försöker verkligen att fokusera på dig och mig nu när jag är uppe. Och jag får intrycket av att din mamma också anstränger sig för att inte spela ut sina känslor för mycket.

Då är det förhandling vid tingsrätten i Stockholm. Din mamma får vet det i morgon.

Jag hoppas att jag kommer att träffa dig i mitten på februari som planerat.  Jag har köpt flygresa och tagit ledigt från jobbet.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att vi får ses.

Älskar dig massor!

/Pappa