brevtillminkarason

Jag är fortfarande darrig efter eftermiddagens upplevelse. Har upplevt det otäcka några gånger tidigare - bland annat i somras - men det här tog verkligen priset.

Det hela började med att mamman vid halv tre tiden fick ett samtal från socialförvaltningen som ville göra en hemutredning (antagligen inför det interimiska beslutet och första mötet i rätten den 3:e mars). Hon måste upplevt det hela som väldigt kränkande och överraskande - för efter samtalet bröt hon ihop och skrek åt mig att ta med sonen till ett annat rum, att hon ville vara ensam. Så gjorde jag - och stängde dörren till sonens rum. Efter 20 sekunder sliter hon upp dörren och skriker att "Du ska fan inte stänga in dig med mitt barn". Därefter hör jag hur hon ringer sin mamma och gråter.

Efter 20 minuter dyker sonens mormor upp. (Det har hon gjort vid andra tillfällen då hennes dotter tyckt att det har varit jobbigt.)

Jag känner hur stämningen i lägenheten blir tjock och tung - så att det nästan går att skära ut "ångestkuber" ur luften.

Efter 10-15 minuters lek springer sonen in i köket där mormodern börjat baka bröd. Illa valt tillfälle tycker jag då hon och jycken hon tagit med sig drar uppmärksamhet och fokus från min och sonens lilla tid vi har. Men antagligen strategiskt - och en form av "säkerhet" och trygghet för mamman som så klart klandrar mig för sitt illamående.

Jag följer efter sonen in i köket och utsätts för åtskilliga frågor från mormorn.

"Varför har du gått till tinget?"
"Är det inte bättre att satsa pengarna på sonens utbildning?"
"Varför gör du det så omöjligt?"
Och så vidare...

Jag svarar att jag agerar så som jag anser bäst för att säkerställa min och sonens relation. Att de tidigare förhandlingarna har varit fruktlösa och faktiskt lett till att jag gång på gång blivit erbjuden sämre villkor, att kompromiss-viljan har varit noll - vilket på hon då menar att allt går att lösa med förhandling och samtal och jag menar att den tyvärr inte går att göra. Då börjar hon höja rösten. Jag ber att inte ha samtalet med tanke på att sonen står vid mina ben och vill upp i famnen.

Mormodern höjer rösten och fortsätter med anklagelser och frågor - varpå jag ber att inte ha samtalet med tanke på att sonen är närvarande. När hon inte slutar tar jag upp min mobiltelefon och säger att nu spelar jag in den här konversationen. Då blir det tyst... och jag går ut i vardagsrummet varpå mormorn följer efter undrar varför jag spelar in och frågar exempelvis varför inte farmorn bryr sig om sonen - och jag säger att hon visst gör det, men att mamman, vilket är sant, inte behagar att svara i telefon när farmor dagligen försökt ringa och tala med sin sonson.

Samtalet ebbar ut - och jag hör dem samtala i köket.

"Vi säger att han hotar oss" säger bland annat mormorn som också ringer för att kontrollera om det är olagligt att spela in samtal.

Lite senare säger hon:  "Du kommer hit och breder ut dig och tror att vi är din personal och ditt tjänstefolk"
Svarar: "Nope, jag är här för att umgås med din son"

Har skickat sms för att fråga hur hon egentligen tänker - eftersom mamman inte låter mig ha sonen själv.


Det känns verkligen, verkligen hemskt att min son måste uppleva detta. Jag kan ta det - men han, en lite kille på 1,5 år, har svårt att värja sig.