brevtillminkarason

Hej kära son,
sitter och jobbar över lite. Längtar tills nästa torsdag då du ska komma ner.

Kram pappa.

På Scheelegatan 7 i Stockholms sågs jag och din mamma, våra advokater – och en riktigt gammal gråhårig domare som skrev långsamt med blyertspenna i block. Vi skulle försöka komma överens om hur du och jag ska umgås och bo.

Först så såg det mörkt ut. Din mamma och jag ville så olika saker.

Jag ville att du skulle vara i Stockholm - hemma hos mig, att du och jag också skulle ha en familj tillsammans. Jag berättade att jag ville att du skulle få lära känna din farmor, farfar, faster, farbror, din kusin Otto – din pappas kompisar och deras barn. Jag ville att vi skulle kunna åka på egna resor. Till Gotland, till Värmland – eller till och med utlandet. Jag ville att du skulle få använda den säng som står här hemma - den säng som jag en gång haft när jag var liten. Jag berättade att du behöver din pappa också.

Och så kommer det att bli till stor del. Och jag kommer att fortsätta åka upp till dig ibland.
Men du kommer att komma ner mer och mer till Stockholm.

Din mamma sa att hon ville flytta ner till Stockholm. Det har hon sagt många gånger. Men nu sa hon det så att den gråhåriga domaren med blyertspennan hörde.

Om hon gjorde det skulle vi inte behöva ses var bara tredje vecka – utan mycket oftare. Men var tredje vecka är bättre än ingenting och när vi ses så kommer vi att ha många dagar, ibland hela veckor, tillsammans.


Kramar
Pappa

På något konstigt sätt börjar det ordna sig, käre son.

Din mammas och pappas advokater har pratat och nu ska jag boka flygbiljetter. Du kommer ner till Stockholm den 26 november och stannar till den 1 december. Gud så jag längar efter att träffa dig.

Hoppas att vi pratas vid per telefon eller skype snart. Älskar dig!

kram
pappa

Ps. Hundarna i soffan hälsar. Ds.

Mamman svarar:
1. Jag har tagit sprutan och jag tycker du ska ta sprutan för att skydda honom då han bara är 2 år och inte få ta den ännu.
Förstår inte varför det är så svårt? XXX sjukdomar har jag koll på! Det har dött ett helt friskt barn i grannkommunen.

2.  Våra advokater har inte kommit överens ännu ang. umgänget så du kan ju vänta tills det är klart.

Jag svarar:
Hej,
1. Det har varit svårt eftersom jag inte fått göra det. Men fick höra igår att de har släppt på nu. Är för övrigt sjuk - och gissningsvis så är det den grejen jag har nu.

2. Svar är på väg. Jag ska boka biljetter. Ungefärliga tider?

Du svarade inte på fråga 3. Kan jag inte ens få säga hej i telefonen… För XXX skull.

Mamman svarar:


Jag svarar:
Hej igen,
men nu förstår jag inte vad du menar med bråk?

Vi måste ju boka biljetterna om vi ska få några. Ditt ombud har svar när som helst antar jag. Mailade mitt ombud för några timmar sen.

Men YYY, varför låter du inte XXX prata med sin pappa? Han måste ju längta ihjäl sig.

Tja,
jo, mailar om tre saker.

1. Du ringde ju nyss och frågade om XXX och svininfluensan. XXX har ju redan haft den ju - vi var ju och tog prover på sjukhuset när jag var uppe vid ett tillfälle. Minns du? Du var också sjuk då. Du sa att testresultatet visade att det var svininfluensa. Då borde han väl inte behöva vaccinera sig...?

2. Ska nu boka biljetter till den 26:e, 3:e och 6:e... önskemål om tider?

3. Snälla, snälla, kan jag inte få en chatt med XXX snart. Har ju mailat och bett om det flera gånger utan att du svarat. För XXX skull...

Ville tacka lite.

Tack pappa, mamma, kära syster.

Tack ni också som lagt till musik i spellistan. Marie, Martina, Erika…

Din pappas kompis har gjort en tidning som du säkert kommer att gilla. Tar med ett ex tills nästa gång vi ses.

Hej kära son,
jag tänker på dig.

Jag har bett din mamma om att vi ska få en skype-sejour. Hon svarar inte.

På torsdag skulle du egentligen ha kommit ner till Stockholm. Hem till pappa. Det kommer att dröja några veckor innan vi ses. Minst. Men jag tänker på dig. Massor. Så att du vet.

Din trehjuling står här i vardagsrummet. Den står intill din bilmatta. Och i soffan väntar de stora hundarna på dig.

kram
pappa

Go son, go down to the water
And see the women weeping there
Then go up into the mountains
The men, they are weeping too.
Father, why are all the women weeping?
They all are weeping for their men
Then why are all the men there weeping?
They are weeping back at them.

This is a weeping song
A song in which to weep
While all the men and women sleep.
This is a weeping song
But I won't be weeping long.

Father why are all the children weeping?
They are merely crying son.
O, are they merely crying father?
Yes, true weeping is yet to come.

This is a weeping song
A song in which to weep
While all the little children sleep.
This is a weeping song
But I won't be weeping long.

O father tell me are you weeping?
Your face seems wet to touch.
O then I'm so sorry father
I never thought I hurt you so much.

This is a weeping song
A song in which to weep
While we rock ourselves to sleep.
This is a weeping song
But I won't be weeping long
No. I won't be weeping long

Nick Cave, weeping song

Gör en spellista i Spotify och gråter en sväng. Varsågoda.

I musiken och konsten hämtar vi kraft

Det går att  lägga till musik i spellistan. Gör gärna det om du kan och har lust.

Dagligen brottas vi människor med impulser och tankar att göra konstiga och spontana och irrationella saker.

Följande har jag nedkämpat idag:
- Ringa sonens mamma och berätta för henne att hon är sjuk
- Ringa sonens mamma och berätta för henne att hon sjuk och en form av psykopat
- Ringa flygbolaget och fråga hur det är möjligt att ordna (pengar inget problem) en person som sonen kan flyga med från Luleå till Stockholm trots att han är lite för liten för det egentligen.
- Högljutt skälla ut en person på jobbet som betett sig ansvarslöst och tagit sig stora friheter (det gör jag i morgon istället)
- Bjuda den blonda söta tjejen på konsum på en kaffe.
- Ringa sonens mormor (som är psykolog!) och berätta att mamman är sjuk. (fast det vet hon nog redan)
- Skicka mail till mammans kompisar och berätta att mamman är sjuk och att förstör massor för sin son och hans far.
- Köpa en stor falukorv och göra stroganoff på äkta grädde.
- Köpa en stor chokladkaka.
- Gå på krogen och dämpa ångesten med några fernet branca och en stor stark.
- Köpa en fjärde Petter Thoen-tavla till sonen.
- Ta flyget upp till Norrland och hämta min son.

När jag betraktar listan så kan jag inte annat än att konstatera att den innehåller i princip två kategorier av impulser.
1. Vara nära min son.
2. Fly verkligheten.

Huh…

Pratade med mitt ombud idag.

Nu har vi mammans strategi ganska klart för oss.

Hennes förslag för de kommande två åren har kommit fram. Det är helt galet. Sämre umgänge vad vi har idag. I princip allt umgänge ska ske i Norrland. Och i princip bara umgänge dagtid.

Hon försöker behålla makten. Kommer att anklaga mig för antagligen både det ena och det andra.

Huh… så otäckt manipulativ och strategisk. Bara, bara, bara hon inte är sådan mot min älskade son.

Ska be en bön ikväll igen. Snälla, snälla Gud, skippa rättvisa.

Det är svårt att förklara och beskriva den smärta som förlusten, eller frånvaron, av ens eget barn skapar.
Den är, i alla fall för mig, ganska fysisk, och svart, tung, fuktig och enormt svår att fäkta bort. Den liksom ömsom krampar ömsom förlamar musklerna får en att spänna käken i oregelbundna attacker – själva stressen och smärtan resulterar i sömnlösa nätter, förvirring, svajigt humör. Ilskan, frustrationen, smärtan är så påtaglig att man är långt ifrån den människa man brukar vara. Jag har länge sökt efter någon form av botemedel – men lyckats finna det jag söker. Och jag snarare fjärmar mig från människor än närmar mig dem. Frågan hur det är med sonen gör lika ont varje gång.

Och plötsligt förstår jag människorna med vita streck på armarna. De som skär, eller skurit sig. Jag förstår suget efter att låta den fysiska smärtan tränga ut den psykiska. Ersätta det plågsamma med något mindre smärtsmart. För en stund få andrum, låta själen vila, när kroppen jobbar med att täta de hål som bladet snittat upp. Gud vad jag förstår.
Jag förstår också dem som inte orkar – de som ger upp och väljer den enkla vägen.

En dryg vecka innan mamman och sonen ska komma ner för  dimper följande ner på mailen.

"Hej igen!
Hur jag än vrider & vänder på det så får jag inte till det. Jag vill därför byta helg med dig så att vi kommer ned 3-6 december istället. Du har ju tidigare bytt helger tex. när din syrra gifte sig så jag hoppas att det går bra."

I flera dagar har jag legat på om att få boka flygbiljetterna. Svar har undvikits och uteblivit - och det enda hon har bett om är att få samordna resan så att TR och umgänge passar ihop. Jag har bett om datum för att boka. Inget svar, förrän det som kom idag kl 13.25.
Det finns heller ingen förklaring till varför hon inte säger sig kunna åka ner. Umgängesdatumet har varit känt i över ett halvår.

Wah… jag blir galen. Så jävla sjukt oansvarigt lilla mamman. Så jävla illa mot vår son. Förstå snälla du. Han saknar sin pappa och hoppar upp och ner av glädje att få se pappa när vi har skype-samtal (som jag fick tjata mig till i helgen).

Den 17:e november har vi TR-förhandling igen. Hon har skickat över förslag jag inte fått ännu. Anledning till att hon gör så här är antagligen att jag vill ses i TR - vilket hon inte vill. Som en liten bestraffning liksom. Du köper inte mina förslag - då jävlas jag med dig. Den hon straffar är ju sonen.

Man undrar ju när gud börjar skippa rättvisa. Ikväll ska jag be aftonbön.