brevtillminkarason

Det är svårt att förklara och beskriva den smärta som förlusten, eller frånvaron, av ens eget barn skapar.
Den är, i alla fall för mig, ganska fysisk, och svart, tung, fuktig och enormt svår att fäkta bort. Den liksom ömsom krampar ömsom förlamar musklerna får en att spänna käken i oregelbundna attacker – själva stressen och smärtan resulterar i sömnlösa nätter, förvirring, svajigt humör. Ilskan, frustrationen, smärtan är så påtaglig att man är långt ifrån den människa man brukar vara. Jag har länge sökt efter någon form av botemedel – men lyckats finna det jag söker. Och jag snarare fjärmar mig från människor än närmar mig dem. Frågan hur det är med sonen gör lika ont varje gång.

Och plötsligt förstår jag människorna med vita streck på armarna. De som skär, eller skurit sig. Jag förstår suget efter att låta den fysiska smärtan tränga ut den psykiska. Ersätta det plågsamma med något mindre smärtsmart. För en stund få andrum, låta själen vila, när kroppen jobbar med att täta de hål som bladet snittat upp. Gud vad jag förstår.
Jag förstår också dem som inte orkar – de som ger upp och väljer den enkla vägen.