brevtillminkarason

Halva dagen har vi tillbringat med att:

- Plantera blommor på balkongen (som du kallar "kongen")
- Åka med farmor och bonusfarfar till affären. Där fick du en trehjuling, en potta och en fotboll.
- Ätit lunch (bestående av ägg, majs och grönsaker - du gillade inte fiskbullarna jag först lagade till.

Du vaknade precis till - och började gråta. Du hade tappat nappen. Hoppas du sover en timme till för sen ska vi gå ut på en picknick i en park med djur.

Jag måste också berätta om hur fantastiskt det var att träffas. När jag mötte upp dig på Arlanda lös du som en sol och ropade högt "Pappa, pappa, pappa".

Vi har två härliga dagar kvar tillsammans.


/pappa
 

Efter många om och men är det är klart att du äntligen kommer ner. Några dagar försent, men en halv midsommarafton och lite tid tillsammans är bättre ingen midsommar afton alls. Väntar nu på sjukintyg.

I morgon ska jag köpa dig en promenadvagn, en trehjuling (i födelsedagspresent) och lite sommarkläder.

Kram pappa

Ytterligare en incident inträffade inte alltför länge sedan.

Mamman hade bokat tid hos en familjerättssekreterare i samhället där hon bor för att gå igenom sommaren och mer ingående komma överens om umgänget. Istället för att gå igenom vad hon sagt valde hon att ösa skit över mig.
- Om hur jobbigt det var att samarbeta
- Hur dåligt allting fungerade
- Hur orolig hon var och så vidare

Jag satt stilla och besvarade kritiken - och löste problemen så gott det gick. Många saker hade jag aldrig hört tidigare - eller var mer eller mindre nonsens. Som att det var så jobbigt att jag måste äta hennes mat när jag hade umgänge i hennes lägenhet. Bullshit, jag tog med min egen och sonens mat.

Rent konkret föreslog sekreterarna att jag skulle låna deras jourlägenhet för umgänge. Skitbra idé tycker jag - men inte mamman - som blev alldeles ursinnig och skrek åt sekreterarna att de inte förstod henne och vad hon menade. Det slutade med att mamman återigen rusade ut ur rummet. Precis som hon hade gjort på Södermalm...

Efteråt pratade hon om hur dumma i huvet de var.

 

För att visa på god vilja och skapa relation med myndigheten (tycker det är bra och viktigt för att visa på att jag verkligen försöker) ringde jag upp vederbörande person och sa att det var en bra idé som jag verkligen vill genomföra. Hade ett halvtimmas samtal där jag också undrade om vårt möte hade dokumenterats, et cetera. Nej, det hade det inte. Har lovat att återkomma med datum inför höstens umgängestillfällen.

De här personerna är alltså de som kommer att granska mamman (och mig) i en eventuell framtida tvist. Frågan är hur jag ska göra nu. Ska jag vara rak på sak och berätta min story och att jag vill ha stöd i detta eller ska jag fortsätta dokumentera mammans sabotage?

 

Och hur och när ska jag kunna berätta för dig kära son? När kommer du kunna förstå? När kommer du kunna få perspektiv? Och hur kommer du att kunna stå emot och värja dig mot hennes känsloutbrott? Jag har ännu inte sett henne få dem på eller runt dig… jag hoppas innerligt att du slipper. Kramar från din pappa.

 

 

Här är ett inlägg om mammans troliga sjukdom.

Har ju sedan länge samlat erfarenhet om emotionell instabilitet. Ändå sedan min mamma och min syster (båda utbildade och verksamma socionomer) konfronterade mig och frågade om mamman kunde ha något "åt det hållet".

Så här beskrivs den i Vårdguiden:

"Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall. Om du misstänker borderline bör du kontakta din vårdcentral eller öppenpsykiatrin.

Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet."

Problemet är bara att det är mycket liten andel som inser att något är fel och kan acceptera sin sjukdom.

 

"Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden." står det vidare i vårdguiden.

Även wikipedia har en bra förklaring - och det var den "checklistan" för diagnosen som fick mig att uppsöka en anhörigförening för att lära mig mer:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. vissa kan uppvisa suicidala gester, suicidhot och ibland upprepat suicidalt beteende, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Här är källan

 

Efter att jag under flera möten delat erfarenheter var jag ganska säker på att jag var något på spåren. Skamsen över att ha gått bakom ryggen, över att ha forskat på egen hand - men samtidigt glad över att ha hittat något. Började inse att det inte var mig det måste vara fel på i allting…

 

Sedan vi började träffas har jag anat att något är knasigt. Det har jag fått bekräftat - framför allt genom att stora delar av ovanstående har slagit in under årens lopp. Dock inte punkt fyra i speciellt stor utsträckning, men resten: check, check, check...

Så den stora frågan är då vad jag ska göra med kunskapen. Har hittills delat den med:

- Nära vänner
- Två nära arbetskollegor som är medvetna om min kamp
- Min närmaste familj och min flickvän
- En familjebehandlare på Södermalms stadsdelsförvalning dit jag slutligen lyckdes få mamman i slutet på januari 2008. Samtalet tog dock slut snabbt. Mamman som började med att ösa skit över mig i 10 minuter - rusade kränkt ut då jag började berätta hur jag såg på saker och ting. Familjebehandlaren som såg och förstod läget hjälpte mig med strategin innan vårdnadstvisten. Slutligen var det bara en sak han rekommenderade: "Gå till tinget - förr eller senare måste du göra det".

Yppade det också i samband med vårdnadstvisten - för familjerättssekreteraren som jag citerat här i bloggen. Hon sa: "Det här är allvarligt. Vill du verkligen att det ska tas med i protokollet? Det kan förstöra rätt mycket i samband med första förhandlingen." Jag valde att avstå då. Kanske var det dumt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du är magsjuk - säger din mamma. Det har du varit sedan i lördags.

Nu vägrar hon prata i telefon. Jag har ingen aning hur du mår. Och hon vägrar boka om flygbiljetten. 

Nu var det fyra veckor sedan vi sågs sist. Jag försökte få till ett skype-samtal i helgen, men din mamma tillät det inte.

Käre son, jag är så himla ledsen. Jag saknar dig djupt i hjärtat. Jag är så himla ledsen för att din mamma är så sjuk att hon sätter sina egna känslor före ditt bästa. Hon utestänger dig från din pappa. Jag sitter här och gråter. Gud så ledsen jag är min käre son. Så ledsen.