En person att anförtro sig åt?
Ytterligare en incident inträffade inte alltför länge sedan.
Mamman hade bokat tid hos en familjerättssekreterare i samhället där hon bor för att gå igenom sommaren och mer ingående komma överens om umgänget. Istället för att gå igenom vad hon sagt valde hon att ösa skit över mig.
- Om hur jobbigt det var att samarbeta
- Hur dåligt allting fungerade
- Hur orolig hon var och så vidare
Jag satt stilla och besvarade kritiken - och löste problemen så gott det gick. Många saker hade jag aldrig hört tidigare - eller var mer eller mindre nonsens. Som att det var så jobbigt att jag måste äta hennes mat när jag hade umgänge i hennes lägenhet. Bullshit, jag tog med min egen och sonens mat.
Rent konkret föreslog sekreterarna att jag skulle låna deras jourlägenhet för umgänge. Skitbra idé tycker jag - men inte mamman - som blev alldeles ursinnig och skrek åt sekreterarna att de inte förstod henne och vad hon menade. Det slutade med att mamman återigen rusade ut ur rummet. Precis som hon hade gjort på Södermalm...
Efteråt pratade hon om hur dumma i huvet de var.
För att visa på god vilja och skapa relation med myndigheten (tycker det är bra och viktigt för att visa på att jag verkligen försöker) ringde jag upp vederbörande person och sa att det var en bra idé som jag verkligen vill genomföra. Hade ett halvtimmas samtal där jag också undrade om vårt möte hade dokumenterats, et cetera. Nej, det hade det inte. Har lovat att återkomma med datum inför höstens umgängestillfällen.
De här personerna är alltså de som kommer att granska mamman (och mig) i en eventuell framtida tvist. Frågan är hur jag ska göra nu. Ska jag vara rak på sak och berätta min story och att jag vill ha stöd i detta eller ska jag fortsätta dokumentera mammans sabotage?
Och hur och när ska jag kunna berätta för dig kära son? När kommer du kunna förstå? När kommer du kunna få perspektiv? Och hur kommer du att kunna stå emot och värja dig mot hennes känsloutbrott? Jag har ännu inte sett henne få dem på eller runt dig… jag hoppas innerligt att du slipper. Kramar från din pappa.
Herreminje, vilket elände för dig och din son.Du har gjort helt rätt som lämnat in en stämningsansökan till TR, och all praxis visar att det är den föräldern som bäst kan tillgodose barnets behov av en sund relation till båda sina förälrar som ska ha den huvudsakliga vårdnaden om barnet.
Jag är själv född och uppvuxet i Kalix, så är det något du kan tänkas behöva få information om får du jättegärna höra av dig.
Många kramar
Jag tycker att du ska göra både och. Anteckna ur hon är och uteblivna överenskomelser. Anteckna även att hon säger att sonen är sjuk och därför inte kan prata på skype eller telefon eller något alls. De kan lätt kollas upp vid ett senare tillfälle. Du ska vara helt ärlig och tala om hur det är och ligger till, även hur du ser på allt, din historia, vad du vill. Och fortsätt kämpa. Det är värt allt till slut. Din son kanske inte är så gammal, men du ska veta att han förstår ändå.... Jag har en gång varit barn till ett liknande "fall". Och barn förstår, även om föräldrarna tycker att de sköter det "snyggt". du ska aldrig sluta kämpa, för det kan användas emot dig och hon vinner..........
