brevtillminkarason

Här är ett inlägg om mammans troliga sjukdom.

Har ju sedan länge samlat erfarenhet om emotionell instabilitet. Ändå sedan min mamma och min syster (båda utbildade och verksamma socionomer) konfronterade mig och frågade om mamman kunde ha något "åt det hållet".

Så här beskrivs den i Vårdguiden:

"Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall. Om du misstänker borderline bör du kontakta din vårdcentral eller öppenpsykiatrin.

Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet."

Problemet är bara att det är mycket liten andel som inser att något är fel och kan acceptera sin sjukdom.

 

"Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden." står det vidare i vårdguiden.

Även wikipedia har en bra förklaring - och det var den "checklistan" för diagnosen som fick mig att uppsöka en anhörigförening för att lära mig mer:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. vissa kan uppvisa suicidala gester, suicidhot och ibland upprepat suicidalt beteende, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Här är källan

 

Efter att jag under flera möten delat erfarenheter var jag ganska säker på att jag var något på spåren. Skamsen över att ha gått bakom ryggen, över att ha forskat på egen hand - men samtidigt glad över att ha hittat något. Började inse att det inte var mig det måste vara fel på i allting…

 

Sedan vi började träffas har jag anat att något är knasigt. Det har jag fått bekräftat - framför allt genom att stora delar av ovanstående har slagit in under årens lopp. Dock inte punkt fyra i speciellt stor utsträckning, men resten: check, check, check...

Så den stora frågan är då vad jag ska göra med kunskapen. Har hittills delat den med:

- Nära vänner
- Två nära arbetskollegor som är medvetna om min kamp
- Min närmaste familj och min flickvän
- En familjebehandlare på Södermalms stadsdelsförvalning dit jag slutligen lyckdes få mamman i slutet på januari 2008. Samtalet tog dock slut snabbt. Mamman som började med att ösa skit över mig i 10 minuter - rusade kränkt ut då jag började berätta hur jag såg på saker och ting. Familjebehandlaren som såg och förstod läget hjälpte mig med strategin innan vårdnadstvisten. Slutligen var det bara en sak han rekommenderade: "Gå till tinget - förr eller senare måste du göra det".

Yppade det också i samband med vårdnadstvisten - för familjerättssekreteraren som jag citerat här i bloggen. Hon sa: "Det här är allvarligt. Vill du verkligen att det ska tas med i protokollet? Det kan förstöra rätt mycket i samband med första förhandlingen." Jag valde att avstå då. Kanske var det dumt.