En liten historia om människans själ - och andevärldens existens
jag ska berätta något för dig - som kan tyckas vara svårt och lite konstigt och, ja, lite osannolikt kanske.
Alla människor har en själ som är odödlig - den lever vidare när kropp dör. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men jag är ganska övertygad om att det är så. På din mormors sida är det väldigt många som har bra "kontakt" med andevärlden. De känner på sig saker, får meddelanden, upplever närvaro av andar och själar som vill meddela sig av en eller annan anledning. Jag har fått under årens lopp höra om dessa händelser, om andarnas närvaro och hur de meddelar sig.
Jag, din pappa, är ju ingenjör och väldigt vetenskapligt orienterad, men jag är faktiskt väldigt övertygad om att det finns en andevärld parallellt med "vår verklighet". Dels med anledning av, bland annat med anledning av vad din farmor varit med om (och din farfar bekräftat att fysiska händelser ägt rum, som lampor börjat snurra och temperaturen snabbt gått ner) men också för att jag själv varit med om en del saker. Senast häromdagen då din farfar kom för att hälsa.
Jag satt och åt lunch med en av din farfars affärsbekanta i den lilla orten där farfar bodde och där jag växte upp. Plötsligt så fick jag för mig att prata lite om begravningen, hur fin den varit och vilka som varit där - jag sa att det var härligt att så många kommit, att min pappa hade så många vänner som månade om honom. Precis då, när jag sagt det, kände jag en hand på min axel, som om någon stod bakom mig och ville mig något. Jag kände närvaro, energi, men det kunde omöjligt vara någon bakom mig eftersom jag satt med ryggen på en vägg. Sen kände jag lugn och harmoni, och det började plötsligt gå upp för mig vem som varit på besök.
Det här händer nästan alla som förlorar en närstående person. Strax efter bortgången så tar personen farväl från sina nära och kära genom att besöka dem. Din farmor hade samma upplevelse som jag häromdagen.
Det kan ju tyckas lite skrämmande, men är det inte det minsta. Och det härliga är ju att man får veta att personen har det bra (på andra sidan).
Saknar dig massor! Ska bli skönt att ses i veckan.
Kramar pappa
Ps. Bifogar en bild på hur man ofta klär sig när man går på begravning. Svart kostym, vit skjorta, vit slips (när man är släkt med personen som går bort.) Ds
hej.. jag skrev i din tråd ang barnboken "Jag känner en ängel", den kanske skulle vara bra för din son att höra?
återigen.. beklagar er sorg!
Hej!
Jag har läst lite på din blogg och berörs stark av den. Har själv en liten dotter på två år och tycker att det är så viktigt att hon har både mig och sin pappa och det märks också på henne att hon mår bra av att ha oss bägge nära sig.
Lider verkligen med dig, att du har det så här med din son, och att du ska behöva gå igenom sorgen efter din pappa samtidigt.
Jag hamnade på din sida för att jag var inne på Familjeliv och läste om sorg då jag har en anhörig vars dotter troligtvis ligger för döden. Det är så fruktansvärt, dels det oväntade som har hänt, dels hur det är för min anhöriga som snart kan mista sin dotter. För några dagar sedan drömde jag att precis detta skulle hända. Och då visste jag inte om att något var på gång. Jag antar att det var ett slags varsel, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det.
Ska inte babbla för mycket här. Hoppas att det går bra för dig och din son och att ni ska få ha en nära kontakt (igen). Jag lämnar min mejladress, du får gärna höra av dig om du vill.
[email protected]
Hälsningar Jenny
