brevtillminkarason

I många månader har det funkat ganska bra i dialogen med mamman till min son. Nu häromdagen fick hon verkligen frispel och sprutade ut ångest och anklagelser om jag var en dålig pappa - utan några som helst egentligen konkreta exempel. Likt en vårflod öste hon ut allt vad hon orkade.

Antagligen var det något annat som spökade - pengarproblem troligtvis, i kombination med ett uppdämt behov av att känslor i det inre. Kanske det faktum att hon inte fick köpa Alli på Apoteket och måste fortsätta kämpa mot sin övervikt utan hjälpmedel. Någon form av oro bär stackarn på i alla fall.

Tyvärr lyckades hon göra mig förbannad genom att slå brett, hårt och skoningslöst i ögonblick när jag var oförberedd. Behåller dock lugnet och svarade precis med följande mail.

"Hej, alltså, jag förstår inte varför du sänker mig som pappa hela tiden? Snälla, sluta upp med det. Jag är en superpappa när jag är med XXX. Du måste ge oss utrymme och möjlighet att få tid tillsammans. Det ger du inte idag.

I stora drag tolkar jag ditt budskap nedan som "spela på min villkor, eller så får du det svårt med umgänget till XXXX". Det är lite skrämmande - och så gör inte en bra och godhjärtad förälder. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar lika mycket. Tänk att en dag kommer XXXX att fråga; "Varför fick jag inte vara med pappa, mamma?" Vad svarar du då?

mvh
XXXXX"