brevtillminkarason

Jag sitter i Kalix i rummet intill där min härliga son ligger och sover. Har varit här snart i fyra dagar. Det är tredje umgängestillfället sedan domstolsförhandlingarna i början på mars.

Överenskommelsen är i stora drag följande: Son och pappa umgås fyra dagar mellan 9-5 var tredje vecka. Pappa står för alla kostnader eftersom mamman saknar inkomst  - eller saknade - nu har hon jobb i Kalix och borde kunna betala för sin flygresor själv.

Stämningen mellan mamman och mig är så där. Jag har magont och dålig känsla i kroppen.

Följande har inträffat vid detta umgängestillfälle:
- Mamman dröjer sig kvar i lägenhet där umgänge sker (hon använder de två extratimmar hon ger (får stanna till sju cirka) som förhandling för att hon ska få stanna i lägenheten och hålla koll.
- Mammans pappa dyker upp och frågar om pappan är barnvakten.
- Mamman anklagar pappan för att vara på dåligt humör (vilket jag iofs var pga ovanstående mycket medvetna provocering ).
- Mamman ringer sin mamma/psykologen (som hon gör 10-15 ggr/dag) och högljutt uttalar missnöje över pappa och insinuerar misskötsel.
- Jag säger att det är bäst att ha umgänge i kommunens lägenhet - som familjerätten (ett eget inlägg i sig) föreslagit när vi var där sist. Mamman tolkar detta som ett hot.
- Jag bjuder in mamman till midsommarfirande i Stockholm (där umgänge kommer att ske). Hon säger "Aldrig i livet".

Mammans plan är antagligen att driva sak om egen vårdnad eftersom hon vid flera tillfällen påstår att det är svårt att samarbeta med mig.

Så trött, så trött på mammans sjukdom och hennes manipulativa sätt. Det sägs att borderline ska klinga av så småningom. Måtte så vara fallet -- om inte annat för min fantastiska sons skull.

Ps. Har fått mycket stöttning och kraft av min mor och kära och älskade flickvän. Tack! Ds.